Carpe capricciosam!
Lyckad kommunikation handlar ofta om att göra svåra saker begripliga och abstrakta saker konkreta. Den som i tal eller text vill övertyga någon får ofta problem när diffusa saker som stora summor pengar eller en ökande andel koldioxid i atmosfären förblir just diffusa för att hen inte lyckas beskriva dem så att de blir påtagliga och närvarande.
Då behöver man kanske en metafor eller bara ett väl valt exempel. Det handlar om att få fart på läsarnas eller lyssnarnas fantasi, få dem att skapa inre och sammanhängande bilder.
Den här sortens relevanta exempel, där någon detalj blir exempel på och symbol för den fråga man diskuterar, dyker upp i debatten ganska ofta. Senaste tiden har det till exempel sagts en hel del om tvättlappar inom mödravården i Skåne …
Tack för ordet, Ebba
Men det var inte det vi skulle prata om i dag. Jag skulle ju slå ett slag för något helt annat, nämligen de till synes irrelevanta exemplen. Och jag tänkte börja med ett ganska gammalt sådant från Ebba Busch.
I en utfrågning inför förrförra riksdagsvalet var ämnet landsbygden, och brottsbekämpning och rättsäkerhet däruppå. Busch sa så här:
Det kan inte vara så att vi har områden där det går snabbare att få mat hemkörd än en polis när man blir utsatt för ett brott.
Okej, det är hyfsat illustrativt, men kanske inte så märkvärdigt. Man kan tänka sig två saker som tar olika lång tid, och man hade nog önskat att i synnerhet det ena gått lite snabbare. Men som sagt, inte jättekul.
Och det är för att jag citerat Ebba Busch fel. I själva verket sa hon nämligen så här:
Det kan inte vara så att vi har områden där det går snabbare att få en capricciosa hemkörd än en polis när man blir utsatt för ett brott.
Och jag vet att riktigt alla inte kommer att hålla med mig här, men jag tycker skillnaden är ENORM tack vare denna till synes irrelevanta detalj – att det inte var vilken hämtmat som helst, inte ens vilken pizza som helst, utan en capricciosa. Den blir så tydlig där: pizzan i sin vita kartong på ett soffbord framför en tv i ett vardagsum i en villa i en liten by vid en länsväg …
Den sätter verkligen fart på mina inre bilder – jag som slutade äta kött ungefär samtidigt som Göran Persson tillträdde som statsminister och var tvungen att googla vad det är på en capricciosa. Den kunde alltså bli centrum i min inre bild ändå!
Vad jag talar om när jag talar om capricciosa
Och sedan dess kallar jag detta för den retoriska figuren eller stilfiguren capricciosa: en till synes irrelevant detalj som ger lite närhet och nerv åt en beskrivning av något.
Men det här är förstås inget nytt.
En variant av detta är den nu ganska försvunna trend som Annika Lantz kallat medborgarskryt och som gick ut på att politiker älskade att komma med namn och någon mer upplysning om någon person som på något sätt påverkats av politiken. För visst är det lättare att se en reforms konsekvenser framför sig om de yttrar sig i form av den arbetslösa trebarnsmamman Sandra i Tidaholm?
Nu invänder vän av ordning och undrar om det där verkligen är irrelevanta detaljer? Är inte tre barn, arbetslöshet och västgöteri ganska snarare klassiska exempelkvaliteter? Och ja, vän av ordning har onekligen en poäng vad gäller de sakerna, men det där namnet bär en tydlig capricciositet – inte för att vi nödvändigtvis har en jättetydlig bild av hur just Sandror ser ut eller är, men för att ett namn lätt leder till ett ansikte som lätt leder till en hel biografi …
Vad har de i markan i dag då ..?
En annan fin capricciosa kunde man höra i statsministerns tal på årets Folk och Försvar, där han bland annat sa så här:
Förra året så ryckte 8 139 svenska unga killar och tjejer in för att göra sin värnplikt
Tyvärr får vi prata om både det möjligen lite ovårdade så och den intressanta ordning han sätter adjektiven i en annan gång, för det som är intressant här är antalet, alltså att han anger det exakt. Jag vågar nämligen tro att det sätt varpå de flesta hade uttryckt antalet unga svenska killar och tjejer som förra året ryckte in för att göra sin värnplikt skulle vara till exempel ”över åtta tusen” eller varför inte ett slängigt ”8100”.
Men Kristersson säger 8 139. Och visst är det intressant, för det är ju inte lättare att se 8 139 ansikten eller individer framför sig än att se drygt åtta tusen, men lik förbannat blir de liksom lite konkretare, lite mer människor och lite mindre siffror – och bilden börjar växa.
Kort sagt: Underskatta inte en irrelevant detalj! Med en schysst capricciosa slår läsarnas hjärnor sig själva med häpnad.