Är du kommunist (eller bara sosse)?
Det är faktiskt flera år sedan jag tog bilden av det här klistermärket och tänkte jag skulle skriva om det, men eftersom livet är en ström av halvtänkta tankar, opåbörjade projekt, autosparade utkast, infall, hugskott och ämnesbyten har det inte blivit av förrän nu.
I alla fall. Två saker kan sägas om Revolutionära kommunisktiska partiet (RKP): De är alltså inte moderparti till Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU), för det är det ju Kommunistiska partiet (K) som är. Trots att Kommunistiska partiet bara heter Kommunistiska partiet heter Revolutionär kommunistisk ungdom antagligen Revolutionär kommunisk ungdom eftersom de bildades bara något år efter att Ung vänster bytt namn från Kommunistisk ungdom. Jag antar att de ville undvika förväxling …
Den andra saken med RKP är att man kan ogilla dem oavsett egen politisk hemvist: Om man inte är kommunist eller något åt det hållet faller det sig naturligt, och skulle man till äventyrs vara det har RKP visat sig vara en ganska tvivelaktig organisation på andra sätt.
Men i dag struntar vi i själva politiken och allt organisationselände och håller oss till retoriken, närmare bestämt det här klistermärket och varför det är så erbarmligt dåligt.
Erbarmligt? frågar sig då vän av ordning, heter det inte erbarmeligt eller rentav erbarmerligt? Och vet du, vän av ordning, det trodde jag också. Och vid de sällsynta tillfällen jag säger ordet uttalar jag tydligt båda e:na (och jag dristar mig till att tro att många andra gör likadant). Men charmigt neurotisk som eder retorikbloggare är kollade han upp ordet på svenska.se och lärde sig att stavningen erbarmelig nämndes som ”numera föga bruklig” i SAOB redan 1922 och att ingen annan form än erbarmligt någonsin funnits i SAOL.
Alltså: Klistermärket är erbarmligt dåligt. Men varför?
Jo, det är dåligt för att det är så innehållslöst, trots att avsändaren har ett guldläge att fylla det med vettigt politiskt innehåll. För allvarligt, hur tilltalande är frågan och för hur många? Inte ens där jag såg klibban, ett kvarter där över 40 % röstade på Vänsterpartiet i förra riksdagsvalet, tror jag att det går omkring särskilt många oorganiserade kommunister som bara behöver en liten puff från första bästa lyktstolpe för att skaffa partibok. RKP borde tänka om.
jj
What a väljare wants
Det känns alltid lite smutsigt att go full reklamsnubbe när det handlar om politisk kommunikation, men det finns en sån där punchline man ofta hör i branschen och som kan kännas ganska klyschig, men klyschor uppstår ju av en anledning, så:
jj
Kunden vill inte ha ett åtta millimeters borr, kunden vill ha ett åtta millimeters hål.
jj
Är ni med? Det handlar inte om produkten utan om problemet som ska lösas. Och tro mig, det är lätt att missa kundens/läsarens/väljarens perspektiv och i stället skriva ur sitt eget, oavsett om man är borrförsäljare eller partist. Så det gäller att se upp, för väldigt få väljare vill ha en ism, de vill ha lösningar på politiska problem.
Och det jag menade med guldläge var att man ur ett kommunistpartis perspektiv kan utgå från nästan vilket samhällsproblem som helst för att locka in den intet ont anande klistermärkesläsaren i den utomparlamentariska klasskampen. Frågor som Är du trött på tidsbegränsade anställningar? eller Har du stått åratal i bostadskö? torde tilltala fler än kommunistfrågan, eller hur?
Det var alltså en dålig kampanj, men anledningen till att jag till slut skriver något om den är att jag nyligen sett ett annat parti göra ungefär tvärtom:
Den här kampanjen från Socialdemokraterna har såvitt jag sett fått betydligt mer kritik än beröm, men jag tycker den är rätt kul. Och det som gör att den funkar är just det att de gör (typ) tvärtom mot vad RKP gjorde: De kommer med ett konkret politiskt problem och frågar verkligen inte om läsaren är sosse – eller, på ett sätt gör de kanske det, men de förutsätter inte att hen är det, snarare det motsatta.
Och den läsare som känner sig träffad av frågan på affischen hänvisas till Sosselinjen där man kan få hjälp med sina sossetankar, se filmer där människor i klassisk terapimiljö gör Vinst-i-skolan-bekännelsen, bearbetar Karensångesten och luftar Skattesänknings grubbleriet (sic).
Budskapet blir att du som läsare antagligen gått hela livet och varit mycket mer sosse än du tror, att vissa åsikter du har faktiskt placerar dig hos ett annat parti än du trodde. Och för säkerhets skull kan man till och med göra Sossetestet för att få veta hur mycket sosse man är på en skala.
Och testet är också ganska roligt. Frågorna och alternativen är tämligen ledande, och det hade förstås varit ett stort problem om det var en vanlig valkompass, men det här är ju ett tämligen lättsamt test som har ett parti som avsändare, och då kan man ju passa på att formulera sig så att man får in så många argument som möjligt:
..
Tycker du att karensavdraget ska tas bort?
• Ja, alla kan ju inte jobba hemifrån
• Nej, är man sjuk så får man betala för det.Var tycker du skolpengen gör mest nytta?
• I klassrummen. Med fler lärare och mer stöd till eleverna.
• I skolägarnas egna fickor.
..
Tihi. Även om man kanske inte ska räkna med att det här blir något som omvänder jättemånga väljare är det rätt snyggt. Och intressant nog har ett annat parti nyligen (och före S) gjort något liknande.
Det har ju börjat dyka upp en del politiska annonser inför valet i höst, så den Palmemordspodd jag börjat lyssna på för att försöka utveckla något slags nördighet avbryts inte bara av vanliga kommersiella språkpärlor som
..
Byggvaruhuset med alltid låga priser
..
utan också av åhvadbradetgåriga budskap från mina lokala socialdemokrater (visst undrar man om de riktat in sig mot lyssnare av just den podden?) och emellanåt annonser från Miljöpartiet. Och de grönas annonser har en sak gemensamt med Sosselinjen: Partierna försöker på samma sätt avstigmatisera och avdramatisera sig själva (och det är förstås inget unikt: det påminner om en del av Sverigedemokraternas kampanj inför förrförra valet). MP frågar om man verkligen kan vara miljöpartist även om man hatar sena tåg eller papperssugrör och kommer föga oväntat fram till att det går alldeles utmärkt.
..
Förhärskande subjektsuppfattning kan du vara själv
Vi ska nog inte dra några stora trendväxlar på den här spaningen – åtminstone inte än; det är mycket valrörelse kvar. Men vi noterar att två partier på liknande sätt försöker sätta politik i stället för partiidentitet i centrum med ambitionen att tilltala väljare som (tror att de) ogillar dem.
Intressant nog finns det en annan liten likhet mellan de två partiernas kommunikation just nu: blinkningar till terapi och att göra något slags psykologi av politiskt beteende. Den var ju tydlig hos S ovan, och MP har flera varianter, både med terapiinslag och till exempel den här:
Jag ska emellertid inte spekulera i vad det eventuellt säger om politikers och spinndoktorers undermedvetna …
Men, vad har vi då lärt oss i dag? Tja, man får nog säga att det är ganska tilltalande att partier sätter politiken i centrum, och att de försöker vara lite självironiska är också sympatiskt (och betydligt mer lyckat än många andra lustigheter från politikerhåll). Och om de bara ställer rätt frågor och försöker lösa problem i stället för att bara bygga varumärke kanske den här valrörelsen kan bli riktigt vettig.