för att snack är verkstad
När jag för några år sedan försökte lära mig lite isländska råkade jag på något skojigt i min ordbok (som var tryckt på papper – numera finns islex.se), nämligen de två verben gráta respektive græta. Gráta (som uttalas ungefär graota) betyder gråta, men græta (som uttalas ungefär grajta) betyder att få någon att gråta. Häpp! En utbytt vokal och intransitivt
’Tis the season att motionera sin inre reaktionär. Det verkar ju som att högtider, och i synnerhet julen, kan få nästan vem som helst att hårdnackat hålla fast vid traditioner och vägra ta till sig något som skiljer sig det minsta från Kalle Anka som hen minns det, mormors recept på sillsallad, eller något annat. Detta gäller naturligtvis även det
Ibland blir det fel. Eller nja, det är nog ganska ofta egentligen, men nu tänker jag särskilt på att det kan bli fel när man myntar eller börjar använda ett ord. Det finns nämligen en del ord som betyder något annat än det man kan tycka att de borde betyda utifrån sitt ursprung eller sina olika beståndsdelars betydelse (och sistnämnda
I veckan hölls partiledardebatt i riksdagen, och en sån kan man naturligtvis skriva skärmmeter om. Här på Om retorik vet vi dock att gud bor i detaljerna, så vi grottar ner oss i en sådan i stället, närmare bestämt en detalj som redan uppmärksammats i podden Det politiska spelet: Jan Björklunds fäbless för att dela upp ett ord eller begrepp
Det här med att verka i nysset har sina sidor. Jag unnar mig gärna lite tid till eftertanke, och det beror faktiskt inte bara på att det finns så många andra som levererar åsikter och analyser blixtsnabbt; en anledning till att jag över huvud taget började blogga var att jag vill ge mig själv tillfälle att då och då tänka
