Ironi

Ironi är som bekant att säga en sak men mena en annan.

Det var ju en väldigt originell definition, Joel.

Det må kännas slitet, och var försiktig, för det blir lätt tröttsamt, men det kan vara väldigt effektivt om man inte bara himlar med ögonen utan faktiskt lyckas peka ut någots inre motsättningar eller visa på hur något inte håller vad det lovar:

Göran Persson sitter på sitt gods och pratar om arbetarrörelsen.

Det kristna kärleksbudskapet, har det med häxbränningar och korståg att göra?

Litotes

En särskild typ av ironi är underdrifter och understatements, det som på retoriska kallas för litotes, en effektfull underdrift som egentligen syftar till att förstärka:

Invasionen av Irak kanske inte var så lyckad.

Bob Dylan har hållit på några år.

Min favorit i genren kommer från Carl Bildt, som i en intervju nån gång från tiden när han befann sig långt från svensk politik (troligen runt sekelskiftet; jag har i alla fall inte hittat den på nätet utan får citera ur minnet) fick frågan om det fanns någon politiker han under tiden som svensk toppolitiker eller FN-sändebud stött på som han inte gillar eller helt enkelt inte funkar tillsammans med. Han nämnde inte Milošević eller Karadžić utan svarade:

Min kärlek till Birger Schlaug vet gränser.

Hyperbol

Motsatsen till en litotes, det vill säga en överdrift, kallas hyperbol:

Oppositionen lovar att göra varenda sjuksköterska till miljonär.

Det är snöstorm ute.

Jag har ju sagt till dig miljoner gånger att inte överdriva!

Måhända en smula riskabelt, men kan naturligtvis användas för att förtydliga en poäng. Och i bästa fall blir det lite roligt också.