En klassiker
I dag tänkte jag att vi skulle prata om bilder, men inte om den sort som lika ofta som felaktigt påstås säga mer än tusen ord, utan om diagram som framställer tal, mängder och förhållanden på ett ohederligt sätt. Det här är sannolikt bekant för de flesta läsare, men jag tycker att en genomgång är angelägen för att man faktiskt ofta kan behöva påminna sig om saker man redan vet, men framför allt för att jag blev förbannad när jag nyligen stötte på några exempel.
På en stor arbetsplats i Göteborg kan de anställda njuta av några stora tv-skärmar som varvar dagens väderprognos med någon allmänt fin bild och emellanåt lite information som rör själva arbetet. Just nu visas ett diagram som visar hur bra företagets avdelningar i olika städer är på att utföra en viss mätbar arbetsuppgift. Vi ska strax titta på min anonymiserade remake av diagrammet, men först bör vi fråga oss varför man egentligen väljer att presentera siffror i form av ett diagram i stället för just siffror. Det spontana svaret torde vara att ett diagram förtydligar och konkretiserar – att det har en pedagogisk poäng. Ofta är det naturligtvis precis så; det räcker att öppna en dagstidning för att få se staplar, kurvor och pajer som onekligen gör till exempel budgetmiljarders rullningar eller förändringar i partisympatier och börskurser lättare att ta till sig än en tabell hade gjort. Men är det verkligen fallet här?
Grejen är naturligtvis att skalan för det här diagrammet inte börjar på 0 utan på 1200. Det gör att skillnaden mellan de olika staplarna blir mycket större än skillnaden mellan de tal de representerar är. Som vi kan se är till exempel den längsta stapeln mer än dubbelt så lång som den kortaste – ett förhållande som inte direkt speglar det mellan 1240 och 1598. Diagrammet hade lika gärna kunnat se ut så här:
Nu kan man naturligtvis argumentera för att det diagram man valt har sina poänger: Skillnaden blir onekligen tydligare, alla resultat redovisas även med siffror och ligger ändå över 1200 (riktigt låga siffror kanske är i det närmaste otänkbara?), och vem som helst kan se hur skalan ser ut. Men det här är som sagt en bild som ska ses ganska hastigt, och visst: Man kanske tar sig tiden att titta på skalan och vet egentligen att det bara är den översta delen av stapeln som syns – men lik förbannat är det de stympade staplarna som fastnar på näthinnan! Vidare är Göteborg stad nummer sex och måltalet är 1560, så de som ser bilden får veta att de befinner sig under både genomsnittet och G-gränsen.
Ett annat diagram som roterar på samma skärmar visar Göteborgarnas utveckling under den senaste tiden:
Ser ni ett bekant tal nere i vänstra hörnet? Om man gör samma manöver med kurvan som vi gjorde med staplarna blir det så här:
Inte riktigt lika dramatiskt, nej … Men vart vill han nu komma med det här? Jo, jag tänkte påminna om frågan om varför man väljer ett diagram i stället för att bara skriva ut själva siffrorna. Om vi jämför de två alternativ vi sett till varje tror jag inte vi måste peka ut en framställning som bättre eller sannare än en annan, men vi kan lätt se att de syftar till olika saker – för att välja framställning är att argumentera, hur objektiva man än tycker att själva siffrorna är. Att kapa skalan är att framhäva skillnaderna, och det är upp till var och en huruvida de anställda i Göteborg bör se detta som uppmuntran eller skäll. Med risk för att låta sympatisk så har jag svårt att se det konstruktiva i att framställa skillnader mellan orter eller förändringar över tid som större än de är, även om diagrammen blir mer slagfärdiga. Tycker man att det blir otydligt att redovisa hela staplarna eller skalan ända från noll har jag två synpunkter: Att man alltid kan överväga att helt enkelt redovisa en enkel tabell med själva siffrorna, samt att skillnader och förändringar som inte framgår tydligt när de framställs i diagram kanske inte är så jäkla stora ändå.