Det räcker ju inte att rabbla upp en massa åsikter, enradingar och argument, och då är det tur att det finns något som heter dispositio. För att ett tal ska funka gäller det ju att säga sakerna i rätt ordning, att disponera dem.

Det är naturligtvis ganska ont om absoluta sanningar när det kommer till vad som är en mer eller mindre bra disposition, men man säger ofta att början och slutet är synnerligen viktiga, samt att man uppnår störst effekt om man fokuserar på de tre bevisen i en viss ordning: Ethos i början, för att publiken ska vilja fortsätta lyssna, därefter logos för att övertyga så många av dem som möjligt innan man släpper loss sitt pathos mot slutet (Först behaga, sedan undervisa, och slutligen mana till handling). Som det mesta i retorikens värld ska man inte tolka det rådet alltför saltlöst eller bokstavligt, men det ligger definitivt en hel del i det.

Vill man gräva djupare än så i dispositio (och det vill man) är den så kallade standarddispositionen en bra utgångspunkt, särskilt för politiska och juridiska tal, men det finns gott om andra dispositioner som passar bättre ibland, kanske särskilt till annat än typiska tal, som presentationer, föreläsningar och texter. Och naturligtvis är alla dessa dispositioner förslag eller mallar man kan förhålla sig fritt till och blanda som det passar en själv (och innehållet).