Om retorik

Bevis och plikter

Inom retoriken finns tre medel för att övertyga, och de kallas traditionellt helt enkelt för bevis: ethos, logos och pathos. För att nå framgång med ett tal behöver man alla tre, även om man kan prioritera fördelningen dem emellan väldigt olika beroende på situation, ämne och inte minst vad man är för människa själv.

Ethos

Ethos handlar om det förtroende du som talare kan utstråla och inge publiken, och kan kanske sägas motsvara mer sentida begrepp som image eller rentav varumärke. Här kan naturligtvis massor av olika aspekter spela in: ålder, kön, kläder, hållning, utstrålning, utbildning, titel, röstläge, dialekt … Vissa är som synes lättare att påverka än andra. Det kan vara nyttigt att göra skillnad mellan ingående ethos och förvärvat ethos. Med ingående ethos menas det dina åhörare tycker och vet (eller tror sig veta) om dig från början, och förvärvat ethos är förstås det du lyckas bygga upp (eller riva ner) under talets gång.

Detta är naturligtvis ett område inom vilket det är sällsynt svårt att komma med kategoriska eller konkreta tips (även om man förstås kan nämna att Peter Cassirer hävdat att enklaste sättet att vinna en debatt är att vara en vit medelålders man med kostym och hög status), så det gäller som så ofta i stället att försöka anpassa sig till situationen, och visa de sidor av sig själv som kan gagna en. Har jag några personliga erfarenheter eller egenskaper som gör mig extra trovärdig? Är det läge att vara personlig eller smartare att vara formell? Finns det någon klyscha eller förutfattad mening om mig som jag kan vinna på att skoja med/bekräfta/avvika från? Jag menar inte att man ska försöka förställa sig och spela en roll, men kanske kan man säga att man ska välja en av de roller som han har till hands. Var dig själv – men med förnuft eller nåt åt det hållet.

Ett intressant exempel på någon som odlat och haft nytta av sitt ethos är Donald Trump, som trots att han i åtminstone någon miljard människors ögon är en fullständigt hopplös individ lyckades bli vald till Förenta staternas president. En stor del av den framgången beror säkerligen på att han lyckades etablera en särskild bild av sig själv: inte som andra politiker. Att karln sedan födseln är rik som ett troll har inte hindrat honom från att framstå som folkets man: Han må tillhöra etablissemanget, men inte just det politiska … Och har man väl börjat köra det racet blir det där med att sakna politisk erfarenhet nästan något positivt – han har inget med det korrupta och tillrättalagda Washington att göra, utan är minst lika vulgär och impulsiv som vem som helst av oss osv.

Logos

Nästa bevis heter logos, och detta ökänt svåröversatta ord finns kvar ord som logik, men också i logoped och prolog, för det kan sägas betyda bland annat förnuft, ordning, språk, tal och ord. Och när det gäller logos som retoriskt bevis är det just förnuftet och det logiska som är det viktiga: Logos är det förnuftiga, det rationella, det praktiska, det nyttiga, det mätbara, vetenskapliga, framforskade, ekonomiska och effektiva.

Pathos

Och vad är det nu vi brukar nämna ihop med förnuft? Precis. Det tredje beviset kallas pathos, och ordet ligger till grund för ord som sym– och antipati, men också patetisk, som ursprungligen betydde ungefär väldigt känslosam utan att nödvändigtvis vara ett skällsord. (Ibland hör man det när retoriker gör adjektiv av bevisen, t.ex. den etiska, logiska och patetiska dimensionen av ett tal.) Men man ska vara försiktig med att förminska logos–pathos till förnuft–känsla. Detta dels för att vi nog tenderar att tro de står i skarpare motsättning till varandra än de verkligen gör, dels för att känsla bara är halva sanningen om pathos, som ju också rymmer värderingar. Så visst, pathos är med-, mag- och den allmänna känslan, men också samvetet, empatin, skönheten och just värderingarna – det där som är rätt eller fel, moraliskt eller inte helt oavsett vad räknenissarna kommer fram till. Jag har lagt ut texten om logos och pathos här.

Talarens plikter

Så långt bevis. Men det utlovades ju också plikter, och kan ni tänka er, de är tre de också. En framgångsrik talare bör behaga, undervisa och mana till handling. I viss mån korresponderar dygderna till ethos, logos och pathos; i synnerhet logos–undervisa tror jag det är lätt att hålla med om. Men att behaga är mer än att framstå som sympatisk/pålitlig/auktoritär själv, däri ryms mycket av det rent språkliga, alltså att talet är underhållande att lyssna på, men också att publiken trivs och känner sig tilltalad och inkluderad. Och manar till handling gör man eventuellt bäst med en rejäl skopa pathos, men den funkar definitivt bättre om den får sällskap av logos, och båda bygger ju på din ethos så … Det gäller att använda sig av alla bevis, om än i olika proportioner vid olika tillfällen.

Plikterna kan också användas som (en mycket grov) disposition av ett tal. Man börjar med att etablera sig själv som allmänt pålitlig och få alla på bra humör så att de lyssnar noga och låter sig övertygas av fakta, forskning och saklighet för att sedan låta sig eldas upp medels bank på den stora känslotrumman. Kanske inte så att talet ska ha tre tydliga avdelningar, men nog ligger det något i det.

<<Tillbaka till retorikboken<<

Klart du känner nån som vill läsa
Share on Facebook
Facebook
Share on LinkedIn
Linkedin
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on Whatsapp
Whatsapp
Email this to someone
email