Om retorik

Varifrån kommer riktiga idéer

Livet består som bekant av en enda lång rad efterkonstruktioner. Magkänslan fattar ett beslut, och sen är det bara att hoppas att någon annan kroppsdel ska lyckas få det att framstå som någorlunda vettigt (och nej, den här triviala iakttagelsen är naturligtvis inte min egen; den har tidigare formulerats nästan lika elegant av till exempel Nietzsche, men jag sitter i soffan med en sovande snartåring i knät och har således laga skäl att slippa ta mig till bokhyllan för att skaffa fram ett ordentligt citat).

Ibland blir detta alltförmänskliga drag väldigt tydligt, och som av en händelse rör det sig då oftast om folk som inte tycker som jag. Ni som följt debatten om ordet hen har säkert stött på dem som starkt ogillar ordet – det är naturligtvis en högst legitim åsikt – och som försöker motivera sitt ogillande med påståenden som kanske inte är helt legitima utan ofta präglas av irrelevans eller allmänt vanvett. Som att hen betyder höna på engelska, att Finland (vars huvudspråk ju bara har det könsneutrala personliga pronomenet hän) inte är mer jämställt än Sverige, eller att ordet är påhittat. Exemplen är hur många som helst, och detta är naturligtvis inget specifikt för just den diskussionen. Jag tar den bara som exempel på att vi kanske inte är riktigt så smarta och inte alltid har så bra fog för våra åsikter som vi tror. Attans.

Nu kanske det här låter lite väl uppgivet, och om så är fallet kan jag glädja läsaren med att jag i dag inte tänker låtsas om något av det det, utan tvärtom omhulda den lika populära som smickrande missuppfattningen att vi faktiskt fattar genomtänkta beslut, för om man vill kan man utöver lite grundläggande argumentationsanalys ta den del av retoriken som kallas topik till sin hjälp när man vill ta reda på hur bra en idé egentligen är – och vill man verkligen toka till det kan man till och med ge sig på att bedöma idéers vettighet innan man antar eller förkastar dem i stället för att försöka motivera de ställningar man tagit för länge sedan …

Topik var det alltså. Ordet kommer från grekiskans topos, som betyder plats. En topos är alltså inte i sig ett argument, utan en plats där man hittar argument. Det är ett väldigt vitt begrepp, och topos (eller, om man är den typen, topoi; bruket för ordets plural skiftar) kan vara av helt olika slag. Det finns väldigt generella formella topos som att motsatsen till något dåligt är något bra eller att mer är bättre än mindre; ganska konkreta, innehållsmässiga topos som att tillgänglighet, folkbildning och mångfald är eftersträvansvärt i kulturpolitiken; och så finns det ju de som är något mitt emellan, och det är sådana jag tänkte vi skulle prata om i dag, närmare bestämt topos för politiska tal. Här är det värt att notera att det som inom retoriken kallas politiska (eller deliberativa eller vägledande) tal inte nödvändigtvis har att göra med politik i ordets vardagliga betydelse. Ett politiskt tal kan handla om huruvida vi bör invadera Polen, vilken restaurang vi ska fira svärfars födelsedag på, eller vilka tapeter du borde välja till sovrummet – principerna är de samma.

Många teoretiker har gjort upp olika formler för och listor över politiska topos, och det naturliga stället att börja på är hos Aristoteles, vars lärobok i retorik inte var den första, men är den äldsta som finns kvar. Gamle Ari har en tendens att vara ganska långrandig av sig: Ibland kommer han med tydliga definitioner av det han pratar om, ibland med långa – och inte sällan ganska röriga – listor över exempel; ibland blandar han exempel med definitioner lite hur som helst, och huruvida det finns hierarkier mellan begreppen och hur dessa i så fall ser ut är inte alltid tydligt; han är kort sagt ganska rörig, men framför allt väldigt omständlig. Han har dock en tämligen sympatisk syn på vad ett politiskt tal syftar till: Dess mål är lycka. Denna kan uppnås genom framgång i kombination med dygd, vara synonym med oberoende i livet, bestå i det behagligaste livet i kombination med trygghet eller varför inte rikedom i kombination med förmågan att bevara och använda den. Sen fortsätter listan, men de här verkar vara de centrala. Det han gett oss här är sju topos som vi kan använda för hitta argument för det vi vill. Vore det dygdigt att invadera Polen? Är brunch på Posthotellet väl använda pengar? Skulle jag drömma behagligare omgiven av gult än av rött? Det är knappast optimalt att använda Aristoteles rätt av, men visst kan man få uppslag från de här sju?

Vi ska emellertid inte fördjupa oss i Aristoteles just nu, utan hoppa fram några hundra år till en väldigt inflytelserik romersk lärobok i retorik: De ratione dicendi ad C. Herennium, ofta kallad Retorik till Herennius eller bara Ad Herennium. Även dess författare (som är okänd; på äldre utgåvor anges ibland Cicero felaktigt som upphovsman) kommer med en uppsättning topos för politiska tal, och denna är lite mer raffinerad än Aristoteles. Som mål för politiska tal anges inte lycka utan nytta (och därmed illustreras på ett elegant och koncist sätt den klyschiga synen på skillnaden mellan grekisk och romersk kultur), och denna består av säkerhet (som består av vapenmakt och list) och heder (som består av det rätta (som består av klokhet, tapperhet, rättrådighet och måttfullhet) och det berömvärda). Glasklart, eller hur … Här kan man tänka sig en tydliggörande skiss:

Herennius

(Ja, jag vet att den är ful, men på den här bloggen står språket i fokus, okej?) Jämför man med Aristoteles erbjuder Ad Herennium som synes inte bara fler utan också bättre ordnade topos. Men det finns likheter, främst i hur de två författarna sätter ihop par.

Nästa författare är lite rörigare. Gerhard Johannes Vossius Elementa användes länge som grundbok i retorik i bland annat svenska skolor. Den har närmare fyra hundra år på nacken, och är således bara barnet jämfört med dem vi sett på hittills. Han radar upp ett antal saker man överväger i politiska tal: huruvida saken man talar för är gagnelig eller onyttig, i överensstämmelse med lagar och sedvänjor, rättmätig, gudfruktig, nödvändig, angenäm, möjlig, ärofull, samt vilken utgång den kan tänkas få. Många av de här aspekterna är fortfarande fullt gångbara (det är väl sedvänjorna och gudfruktigheten som inte är självskrivna i alla sammanhang), och de kan säkerligen ge inspiration. Men det är fortfarande tämligen abstrakt: Vad betyder egentligen ärofull? Och vad betydde det på sextonhundratalet?

Med tiden verkar det som att toposlistorna har blivit kortare. I de kursböcker som används nu brukar någon sorts kanon ha utkristalliserats, och den ser ofta ut ungefär så här, plus eller minus något ord:

hedervärt
nyttigt
möjligt
nödvändigt
lagligt.

Det här är onekligen lätthanterligt, men – eller kanske alltså – fortfarande ganska vagt (särskilt om vi fortsätter bekymra oss över vad som hänt med ordens betydelse genom seklen). Men det vaga är antagligen en förutsättning för att man ska kunna använda dem i tal som handlar om nästan vad som helst … Jag skulle emellertid vilja skära ner denna kanon ytterligare lite genom att gå till två helt centrala retorikbegrepp: logos och pathos. Och det tänkte jag göra i ett annat inlägg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Cookiepolicy