Varifrån kommer riktiga idéer? II
I första delen av det här inlägget (som fram till nyligen också rymde större delen av den här delen) tittade vi lite på var några av retorikhistoriens auktoriteter föreslog att man bör leta efter argument i politiska diskussioner – vilka topos man kan använda sig av. I dag tänkte jag lämna traditionen och i stället bli ännu mer traditionell genom att utgå från två av retorikens tre bevis: Vi ska se hur en bra politisk idé ofta utmärks av att den har inslag av både logos och pathos, men också att det rådande debattklimatet och politiska idealet (som eder retorikbloggare ser det) överdriver konflikten mellan de två, och alltför enögt premierar logosaspekterna.
Uppdelningen mellan logos och pathos är nämligen bedrägligt enkel, och inte blir det bättre av att den återkommer i olika former i kulturen och historien. Och än svårare blir det att värja sig mot denna förmenta enkelhet då det dessutom finns en massa andra tudelningar som påminner om den utan att vara så lika egentligen. Eller är de kanske ganska lika? Jag tänker på begreppspar som förnuft–känsla, nytta-nöje, hjärna-hjärta, hjärta-plånbok, maten-moralen, ena hjärnhalvan-andra hjärnhalvan, id–överjag, politik-förvaltning, politiker-tjänsteman, natur-kultur, villig ande-svag kropp, Mulder-Scully, visionär-realist, teologi-geometri osv etc mm (notera för övrigt att orden sägs i olika ordning i de olika paren). Man fastnar nämligen ganska lätt i idén att logos är lika med förnuft och pathos lika med känslor, och då missar man något väldigt viktigt: att pathos också rymmer värderingarna. Det som är bra ut ett logosperspektiv är i första hand bra för att det möjliggör eller underlättar genomförandet av sånt som är bra ur pathosperspektiv – sånt som är bra i sig. Och vad som är bra i sig behöver vi inte vara helt överens om … Grejen är att vi behöver både logos och pathos, och det jag är ute efter är att vi kan använda de här två begreppen som topos: Vill vi argumentera för eller mot något är det jättebra om vi kan göra det utifrån både framgång och dygd, utifrån både säkerhet och heder, för att anknyta till Aristoteles och Herennius (förra inlägget igen). Jag har som synes lagt vikten på dygd/heder/pathos här, och jag har gjort det helt enkelt för att jag anar att jag inte på samma sätt behöver motivera varför det är viktigt att väga in nyttan, förnuftet, mätbara storheter eller vad vi nu väljer att kalla det: Vi lever helt enkelt i en tid där räknenissar och förvaltare har större betydelse för politiken än ideologer och visionärer. Symtomatiskt för detta är kanske att vår nya gymnasie- och kunskapslyftsminister snarare än från politiskt håll hämtats direkt från en myndighet – som om inte bara ämbetsmännen utan också politikerna bör vara ämbetsmän. Och ser man på hur debatten låtit här i Sverige de senaste tio åren eller så är det som sagt tydligt att det är ideal som ansvar, sunda statsfinanser och ordning och reda som dominerat …
Men, som sagt, logos och pathos. Några aktuella frågor får exemplifiera vad det är jag babblar om: rut-avdraget, prostitutionslagen och Brexit. För om man utsätter sig för en rut-diskussion mellan till exempel en centerpartist och en vänsterdito pratar de onekligen mycket om hur många jobb det skapar och om det drar in eller kostar skattepengar. Båda vill ha de aspekterna på sin sida, men bakom det tekniska ligger ju det egentligt politiska, rentav moraliska – frågan om det är rätt att använda skattepengar till att subventionera hushållstjänster: Forskarna får försöka reda ut om det är nyttigt, men huruvida det är hedervärt går inte att räkna ut på det sättet. Den som läser eller hör den här sortens tal och debatter märker snart att politiker ofta är riktigt bra på att visa hur just deras ideologiska och moraliskt föredömliga förslag som av en händelse dessutom är bra för tillväxten, jobben, handelsbalansen eller vad som nu passar. Det går att hitta ungefär samma delar i diskussionen om prostitution, men den ger också ännu tydligare exempel på hur pathos kan fungera: Det finns en anledning till att vi, till exempel i lagstiftningen, behandlar sexuella tjänster annorlunda än till exempel cykelreparation och massage, och denna anledning är inte i första hand logisk, förnuftig eller praktisk (även om det går att hitta sådana inslag också).
Exemplet Brexit är det mest intressanta, och då i synnerhet mycket av den debatt och de analyser som följt själva omröstningen. Valresultatet har ofta (i alla fall delvis) förklarats med några av modeorden för dagen: faktaresistens och alternativa fakta. Man målar gärna upp utträdesröstarna som fullständigt förda bakom ljuset på samma sätt som till exempel dem som verkar tro att Sverige är på vippen att införa sharialagar med hela etablissemangets goda minne. (Andra klassiskt faktaresistenta typer är övertygade anhängare av alternativmedicin, rena konspirationsteoretiker och andra som minsann vet hur det ligger till och inte låter sig påverkas av detaljer som verkligheten). Det ligger naturligtvis något i att Brexitanhängarna blivit felinformerade, rentav lurade: Kampanjen för ett utträde var full av överdrifter och rena felaktigheter som cirkulerade som sanningar. Det var också tydligt att kampanjen och resultatet lockat fram mängder av rasism och främlingsfientlighet. Men många som kommenterat detta verkar mer eller mindre ha missförstått vad det var som hände. Till exempel skrev Joris Luyendijk så här i DN dagen efter omröstningen:
Praktiskt taget varje ekonom höll med om att Brexit skulle innebära en katastrof för Storbritannien. Likt nutida Kassandror skickade de varning efter varning.
Ingen lyssnade.
Och nu besannas deras värsta farhågor.
Och några dagar senare skrev Jack Werner så här i samma tidning:
Experter har avrått från ett EU-utträde så idogt att det kommer att skrivas sånger om det, till ingen nytta. Som många redan konstaterat är förtroendet för expertis och myndigheter lågt.
Men. Grejen är ju att de som röstade för att Förenade kungadömet ska lämna EU inte gjorde det för ekonomernas eller experternas skull, eller för den delen för pundkursens eller tillväxtens. Detta kan tyckas vara uppenbart, annars framgår det tydligt av den stora vallokalsundersökning där det visade sig att hälften (49 %) av utröstarna som främsta skäl angav “the principle that decisions about the UK should be taken in the UK.” Och denna principle handlar inte om något faktum man kan vara resistent mot, utan den är just – en princip. Det näst vanligaste (33 %) skälet, att ett utträde “offered the best chance for the UK to regain control over immigration and its own borders” är inte lika tydligt – detta skäl är faktiskt ett sakpåstående, och britternas invandringspolitik kommer antagligen förändras mindre än många trott och hoppats – men också här är det snarare värderingar (om än i mångas ögon osympatiska sådana) än eventuellt missförstådda fakta det handlar om, alltså viljan att ”regain control over immigration and its own borders”. Men sammanblandningen fortsätter.
Så, nu har eder retorikbloggare luftat sin käpphäst ordentligt, men han tycker sig ha gjort det av en bra anledning. Det är lätt att hitta framgångsrika exempel på det här patologiska logossättet att tänka, ofta i form av åsikter som ger sken av att vara allt annat än åsikter utan rent objektivt bra idéer: övertro till marknaden, de flesta centralbankers verksamhet, rena teknokratregeringar … Och det här gör inte bara politiken tråkig, den riskerar också att bli dålig på riktigt. Att allt mer politik ersätts med förvaltning och allt mer diskussion handlar om form i stället för dess innehåll ger upphov till resonemang som missar just det där med innehåll eller kontext, som när folk på fullaste allvar byter ut kvinna mot man eller svart mot vit i en text om jämställdhet eller rasism för att på så sätt visa att den inte håller, eller när merellermindrenazister får demonstrera utanför Stockholms synagoga i anslutning till gudstjänsten för att yttrandefriheten ska vara lika för alla, eller för den delen när nämnda yttrandefrihet plötsligt betyder att allt ska få yttras, och yttras så fritt att vi inte ens bör diskutera det som sägs, för det kan ju bli obehagligt för den som pratar … Det är politiken degraderad till formalia (med vissa inslag av sällskapsspel).
Alltså: Fakta och åsikter/känslor/värderingar är olika saker, och de mäts och bedöms på helt olika skalor. Men de står inte nödvändigtvis i motsättning till varandra. Att en åsikt baseras på värderingar – eller känslor! – betyder inte att fakta talar mot den, i alla fall inte automatiskt. Det är också en farlig förenkling att (bort)förklara till exempel rasism med bristande utbildning och kunskap. Vi måste helt enkelt bli bättre på att se till både logos och pathos när vi debatterar och bedömer olika förslag och idéer; att ensidigt fokusera på logos och direkt avfärda åsikter man inte gillar som felaktiga eller byggda på okunskap gynnar bara räknenissarna och algoritmokratin.