Om retorik

Ett flygblad från SD

Det här med att verka i nysset har sina sidor. Jag unnar mig gärna lite tid till eftertanke, och det beror faktiskt inte bara på att det finns så många andra som levererar åsikter och analyser blixtsnabbt; en anledning till att jag över huvud taget började blogga var att jag vill ge mig själv tillfälle att då och då tänka igenom saker ordentligt. Sen vete sjutton om det verkligen är det jag sysslar med här …

Nåväl, till saken: Många fick väl Sverigedemokraternas flygblad om folkomröstning i brevlådan härom veckan, och har säkert hunnit både läsa och glömma den korta texten. Som ämne har det här flygbladet inte direkt åldrats med värdighet, det har ju hänt en del sedan dess, men nu handlar ju inte den här bloggen om politik utan om retorik, och språket i flygbladet är faktiskt lika intressant nu som när det trycktes. Så jag tänkte gå igenom det skapligt detaljerat för att försöka se dels vad det står om man läser noga, dels hur det retoriska hantverket ser ut. Och ni får ursäkta den bristande originaliteten, men jag tänkte börja från början, rentav med rubriken.

Upprop för folkomröstning om invandringen och Sveriges framtid

En rimlig första invändning här är att namninsamlingar som kan kräva folkomröstningar finns på kommunal men inte nationell nivå. Mot detta kan man i sin tur invända att kampanjens och namninsamlandets syfte bara är opinionsbildning, men med tanke just på att de kommunala uppropen torde finnas i ganska mångas bakhuvuden kan man tänka sig viss förväxling … Nu kanske någon tycker att jag ändå pratar mer politik än retorik, men grejen är att det här är en rubrik (och en kampanj) som är som gjord för att misstolkas, och jag tycker att valet av ordet upprop förstärker den risken. Det är ett ord man sällan hör annat än på första skoldagen, men nu ser vi det i ett helt annat sammanhang, och visst låter det lite formellt och högtidligt? Nog skulle det kunna vara något ur, tja, säg en lagtext om en rättighet man inte visste man hade ..?

Ett annat ordval värt att notera är naturligtvis invandringen. Vid en första anblick kan det se ut som ett helt oladdat ord, men i sammanhanget är det inte riktigt så. De flesta av de människor som föranleder det här flygbladet genom att komma hit är ju nämligen snarare flyktingar eller asylsökande än invandrare. Nu är vi förvisso ganska vana att höra alla kallas invandrare (något man intressant nog verkar förbli hur länge man än bor här i landet, och dessutom något ens barn sedan verkar bli även om de fötts här), och det säger onekligen något om språkbruket i stort. Men även om det inte är ovanligt att invandrare används på det här sättet kunde skribenten ha valt ett annat ord. För medge att förpliktelserna ser olika ut gentemot en invandrare och en flykting, att orden skapar olika bilder och väcker olika känslor. Flyktingen har vi ju någon sorts skyldighet att hjälpa, men vad som gäller för invandraren är helt enkelt inte lika klart. Att i det här sammanhanget tala om invandring och inte till exempel asylmottagande är naturligtvis ett ställningstagande.

Mest intressant i rubriken är dock hela folkomröstningens ämne: ”invandringen och Sveriges framtid”. Som vi såg i ett tidigare inlägg är det här med att säga saker två och två ett sätt att argumentera genom att lägga fram två begrepp eller företeelser och säga att de hör ihop. När Sverigedemokraterna vill folkomrösta är det inte ”om invandringen och om Sveriges framtid” utan ”om invandringen och därmed om Sveriges framtid”. Det är naturligtvis inget nytt eller oväntat att Sverigedemokraterna tycker att migrationen (”invandringen”) är den viktigaste politiska frågan, men här lyckas de ganska elegant påminna om detta utan att behöva säga det rakt ut. De får det till och med att framstå lite mindre som just en åsikt och mer som en fullständigt självklar tanke bara genom att presentera ”invandringen och Sveriges framtid” som ett enda begrepp. Någon idé om hur frågan till slut skulle formuleras i själva omröstningen presenteras dock inte.

Det finns således en hel del att säga bara om rubriken … Men vi ska läsa hela flygbladet. Snart. Jag lovar. Fast början är viktig. I den klassiska retoriken kallas talets inledning för exordium, och det ska enligt det antika idealet – som håller än – göra åhörarna uppmärksamma, läraktiga och välvilligt inställda. I ett sånt här fall är det emellertid lite lurigt att avgöra vad som är exordium – för hur är det med rubriken? Hör den dit? Svaret får bli nja. Som läsare tror jag man är inställd på att göra en inre konstpaus efter en rubrik, för man vet att den väldigt sällan är en del av den egentliga texten (och i till exempel dagstidningar skrivs de ofta inte ens av samma person). Icke dess mindre har man sett och påverkats av den när man börjar läsa. Den här rubriken funkar – som jag tror ofta är fallet – mest som någon sorts innehållsförteckning, och vill man bedöma dess duglighet som exordium kan man tänka sig att den gör läsaren uppmärksam och kanske lite nyfiken på flygbladets innehåll.

Det räcker nu! Sverige klarar inte mer. De invandringsvolymer vi nu ser komma till Sverige, som en direkt följd av EU:s gränskollaps, har blivit en ödesfråga för hela landet.

Två korta och vardagligt formulerade meningar inleder själva texten. Den första avslutas till och med med utropstecken för att betona det informella. Detta kan tänkas syfta till att göra läsaren välvilligt inställd, i synnerhet som avsändaren är ett parti som gärna vill framstå som folkligt och icke-elitistiskt, och som således bör uttrycka sig enkelt och gärna lite drastiskt. Det är också en snygg kombination av patos och logos, där den första meningens starka känslouttryck följs och i viss mån förklaras av det kalla konstaterandet i den andra, som i sin tur motiveras och ges bakgrund i den tredje.

Och den tredje meningen kan man säga mycket om. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström för några år sedan använde ordet volymer när han pratade om människor på flykt fick han massiv kritik, och ordet kallades avhumaniserande. Att mäta människor i (om än bildlig) volym är naturligtvis att avhumanisera dem, men ska man hårdra det gäller det antagligen de flesta metaforer man kan tänkas använda om människor – det mesta än ju mindre mänskligt än människor … Framför allt är det ju ett rationellt ordval för den som vill minska asylmottagandet: Ju tydligare mänskliga drag de här människorna får, desto svårare blir det naturligtvis att motivera att de ska stanna där de är, drunkna i Medelhavet eller på något annat sätt sluta tära på Migrationsverkets resurser. Och, som sagt, Billström blev utskälld då, men sedan dess har volym (men också flöden och liknande) blivit ett ganska vanligt ord i debatten. Huruvida detta beror på att ordet avdramatiserats eller det offentliga språkbruket hårdnat lämnar jag åt läsaren att avgöra. 

I samma mening kommer också ett påstående som ser sådär himla vederhäftigt ut som påståenden tenderar att göra när de innehåller orden ”som en direkt följd av”. Att peka på orsakssamband är naturligtvis argumentation av logostyp, men som alltid är det inte säkert att något verkligen är en direkt följd av något för att det kallas det. Det är inget konstigt utan får sägas höra till spelets regler: Man skulle tröttna om alla flygblad från politiska partier var fulla av ”Vi tycker att …” och ”Som vi ser det så är …” Nu tror jag i och för sig att det är ganska okontroversiellt att koppla samman det stora antalet asylsökande i Sverige med det som här kallas ”EU:s gränskollaps”, men som alla andra ordval är det just ett val att nämna EU, som Sverigedemokraterna naturligtvis gärna tar tillfället att kritisera. En skribent med ett annat uppsåt hade i stället kunnat nämna till exempel kriget i Syrien som en orsak till det stora antalet asylsökande. Dessutom hade hen knappast använt ordet ödesfråga.

Med över 500 000 människor om året (med dagens inflöde), utan vare sig bostäder, arbeten eller fungerande skola åt ens en bråkdel av dessa, har regeringen Löfven försatt Sverige i ett katastroftillstånd. Den fullskaliga systemkollapsen närmar sig – om inget snart görs.

Att exempel tas tre och tre sitter i ryggmärgen på de flesta av oss även om vi sällan är medvetna om det (eller har studerat retorik), liksom att det tredje exemplet gärna får vara viktigast, men framför allt längst (”bostäder, arbeten eller fungerande skola”). Men vad sjutton händer sen? Det är uppenbart både att Migrationsverkets personal går på knäna och att det är svår brist på bostäder för asylsökande (och att folk bränner ner blivande boenden hjälper så att säga inte), men allvarligt, ett land där man just utsett robotdammsugaren till årets julklapp befinner sig inte i katastroftillstånd. Detta att riket eller delar därav (påfallande ofta skolan) befinner sig i fritt fall och på avgrundens rand bukar hävdas lite halvhjärtat av vem som nu råkar vara i opposition, men Sverigedemokraterna och några till har på senare tid växlat upp det spåret rejält. (Detta förtjänar ett eget inlägg; jag ska försöka återkomma.)

Men visst, okej, vi befinner oss tydligen i katastroftillstånd. Ändå har inte allt rämnat – riktigt än. ”Den fullskaliga systemkollapsen” närmar sig nämligen, och den gör det dessutom i bestämd form. Nu ska man nog inte göra för stor sak av just det där med bestämd form, för det brukar man ju använda när man pratar om Undergången, Skapelsen, Det klasslösa samhället och andra händelser som inträffar en (1) gång. Som systemkollapsen, ni vet.

Allt verkar således vara på väg käpprätt åt helvete. Men, i förödelsens stund uppenbarar sig – ett tankstreck. Ni som läst några inlägg här på bloggen förstår nog att jag är förtjust redan där, men ännu trevligare är ju att det efter tankstrecket plötsligt kikar fram en liten strimma hopp – det är inte för sent. Om något snart görs är det inte för sent.

Detta får inte fortsätta. Det är dags för en folkomröstning om invandringen och vårt lands framtid.

En kort och vardaglig mening till. Den bryter på ett ganska klumpigt sätt mot det försiktigt positiva vi just lämnade (och hade möjligen mått bra av lite textbindning), men man förstår hur de tänkt: Där den kommer direkt efter ödesfrågor, katastrofer och kollapser ska den vara lätt att hålla med om, och som av en händelse föreslås en lösning på allt redan i meningen efter. Hittills har man gått synnerligen traditionellt tillväga och låtit narratio – berättelsen som ger bakgrund och presenterar den världsbild talaren utgår från – följas av propositio – talets tes eller syfte. Ska man vara petig är inte det här flygbladets narratio mycket till berättelse, men lite fond (räcker nu, katastrof, kollaps) har vi fått oss innan tesen (folkomröstning) serveras. Enligt regelboken (som dock sällan följs när det gäller just disposition) ska tesen följas av själva argumenten, men här har man gjort annorlunda. I stället för argument följer en radda uppmaningar.

Gör din röst hörd. Skriv en insändare. Kontakta ansvariga politiker. Prata med dina grannar. Ge oss ett ekonomiskt bidrag. Bli medlem i Sverigedemokraterna.

Jag tycker flygbladets disposition är ganska lyckad: Vi rör oss från en tydlig bild av ett hotat fosterland, via ett litet hopp om räddning och ett förslag på vad som bör göras till ett antal väldigt konkreta saker läsaren själv kan göra. Är man någorlunda positivt inställd från början kan jag tänka mig att det är rätt medryckande. Tittar vi närmre på de avslutande uppmaningarna är den tydliga stegringen, inte i intensitet eller meningslängd, utan i svårighets- eller obekvämlighetsgrad intressant. Att göra sin röst hörd är så allmänt uttryckt att alla kan ta till sig det. Insändaren är lite konkretare och därmed lite jobbigare, och med politikerna och grannarna har vi nog lämnat ganska mångas comfort zone. Sen blir det djärvt på riktigt. Notera också att inga sociala medier nämns – är det bilden av en folkrörelse långt från den urbana eliten (de twittrande klasserna, ni vet) man vill måla upp?

Oavsett hur långt flygbladets läsare är beredd att följa med ser vi här hur skribenten uppfyller en av talarens tre plikter i den klassiska retoriken: att mana till handling. De andra plikterna, att behaga och undervisa, är det inte mycket med på det här flygbladet. Det närmaste vi kommer undervisning är väl siffran 500 000 och den egentligen ganska torftiga beskrivningen av ett Sverige på och/eller bortom katastrofens rand, men möjligen kan vi hitta några försök att behaga läsaren genom att se helt kort hur skribenten använder sig av ordet vi. Mer om det strax.

Tillsammans kan vi göra skillnad – På riktigt!

Min inre svensklärare måste naturligtvis invända mot den andra stora bokstaven i textens sista mening, men det är en detalj (möjligen är det rentav en detalj som är tänkt att irritera en massa besserwissrar – i så fall riktigt charmigt utförd populism). Intressant är däremot detta att ”göra skillnad – På riktigt”. Det är naturligtvis något alla partier tycker sig både vilja och kunna, men Sverigedemokraterna, som ju odlar bilden av sig själva som outsiders (”enda oppositionspartiet”, ”sjuklövern”), hoppas naturligtvis ha lite större trovärdighet när de uttrycker sig så. Man kan tänka sig att formuleringar som den huvudsakligen förstärker de åsikter man redan har: Tycker man att Sverigedemokraterna är det enda oppositionspartiet får man det bekräftat, men tycker man inte så låter det tämligen pretentiöst. Och så var det ju det där med vi.

Ordet vi finns i olika former med fyra gånger i texten. Först ser vi invandringsvolymer komma till Sverige, sedan behövs en folkomröstning om vårt lands framtid, varefter läsaren uppmanas ge oss ett ekonomiskt bidrag, och slutligen kan vi tillsammans göra skillnad på riktigt. Oftast inkluderas läsaren alltså i flygbladets vi. Första gången är det lätt att känna sig som en del av viet oavsett ens känslor för partiet och frågan, men andra gången tror jag är annorlunda. Jag – som är blond och heter Landberg – är skapligt säker på att jag får vara med i det Sverigedemokraterna kallar ”vårt land”, men jag är inte säker på att alla känner så (och inte på att Sverigedemokraterna tycker det är ett problem). Tredje gången är tydligt exkluderande: Läsaren, som dessutom just tilltalats direkt, ombeds ge pengar till ett tydligt avsändarvi, men strax därefter ska vi alla göra skillnad tillsammans. Hanteringen av vi stegras således precis som uppmaningarna ovan, men också texten i stort (och helt enligt alla regelböcker) i det att man börjar allmänt och någorlunda försiktigt, men hoppas få med sig läsarna under textens gång och för att kunna flytta fram sina positioner mot slutet.

Vi får väl se hur stort genomslaget blir. Än har inga siffror över hur många namn man fått in redovisats, och det återstår att se om det alls blir något av kampanjen. Arbetet med den verkar i alla fall ha stannat av, och det är en lågoddsare att det är de snabba turerna i flyktingpolitiken (där de flesta riksdagspartier plötsligt i princip delar den analys som presenteras på flygbladet) som är orsaken till det.

Klart du känner nån som vill läsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *