Om retorik

Triss

Inom retoriken pratar vi ibland om de tre bevisen. Bevis är ett ord som har hängt med länge, så dess retoriska betydelse skiljer sig en smula från till exempel den hos ett matematiskt bevis eller ett i ett rättsfall, men man kan säga att bevisen är de tre grundläggande medel talaren har att övertyga åhörarna om något. De tre är ethos, som handlar om talarens allmänna image och utstrålning, och således det förtroende hen lyckas inge, logos som har att göra med logik, fakta, rationalitet och sakargument, och pathos som inrymmer känslor och värderingar. För att hålla ett framgångsrikt tal bör man använda sig av alla tre, och tittar vi lite på en av de senaste årens tydligaste trender i svensk politisk retorik får vi syn på ett sätt att göra det på.

Den trend jag pratar om är att namnge enskilda människor i tal. Inte offentliga personer utan helt vanliga, sådana som talaren på något sätt kommit i kontakt med och som får illustrera något talaren brinner för. Det här kallas kort och gott för exempel, och en intressant sak med exempel är att det ofta inte spelar någon roll om de är verkliga eller inte (och som åhörare får man ofta helt enkelt inte veta), för just som illustration kan naturligtvis en påhittad person fungera precis lika bra så länge hen är trovärdig som representant för vad det nu gäller. Läsaren känner säkert igen den här sortens exempel. Bland dem som skymtade förbi i senaste omgången tal i Almedalen kan vi nämna butiksbiträdet Lilian, Hilma som hade hemtjänst, arbetslöse Emil och Ann-Britt i Gällivare. Det finns fler.

För nu må den här sortens exempel ha använts lite för ofta av lite för många lite för länge, och många som tycker om att tycka om retorik har klargjort att det börjar bli både tröttsamt och fantasilöst, men jag tycker ändå det visar hur man kan använda sig av de tre bevisen med bara några få ord. För genom att nämna de Vanliga Människor de mött och samtalat med vill politikerna förstås visa att de inte bara hänger runt Helgeandsholmen utan rör sig runt i landet, att de lyssnar och inte är rädda för att konfrontera (och framför allt konfronteras av) sina presumtiva väljare: att de i alla fall har någon sorts hum om hur folk har det – ethos. Och när de pratar sina miljarder hit och allmänna värdeord dit kan det bli väldigt abstrakt och svårt att greppa vad de olika förslagen egentligen inneburit eller kommer att innebära. Då kan man mycket pedagogiskt visa hur en enskild människa rent konkret påverkats av en särskild händelse eller ett visst beslut – logos. Och medge att det som åhörare är mycket lättare att låta sig engageras eller beröras av andra människors öden om man får lite hjälp med att se dem framför sig. Det kan räcka med några ord om yrke, ålder, bostadsort eller helt enkelt namn – pathos.

Triss i bevis alltså. Så trend eller inte, den här sortens exempel lär inte försvinna.

Klart du känner nån som vill läsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *