Bör copywritrar läsa mer poesi?
Å herregud, ska han börja prata bildning nu?
Nja, det skulle jag förstås gärna göra. Det finns mycket att killgissa om den så kallade finkulturens potential att förädla sina konsumenter, men det perspektivet tror jag är ett villospår. Det är förstås möjligt att poesin kan göra oss till bättre människor, men det är in därför du ska läsa den, precis som du inte ska syssla med trädgårdsskötsel för att bli friskare och mindre stressad. Sånt ska man göra för att man vill; de eventuella positiva effekterna bör ses som en bonus.
Läs för att skriva
Men det här är ju inte en självhjälpsblogg utan en blogg om språk och skrivande. Och jag tänkte angripa frågan i rubriken ur ett betydligt mer praktiskt (eller kanske cyniskt) perspektiv än det som handlar om bildning för bildningens egen skull och hävda att poesiläsning om inte annat kan göra en till en bättre skribent.
Och det är ju om man ska vara petig något den har gemensamt med all annan läsning. Stephen King har många gånger påpekat att den som vill bli författare måste göra två saker: läsa mycket och skriva mycket. Det må låta rätt banalt, men är faktiskt ett väldigt bra råd. Jag anar emellertid att just poesi inte är det som professionella skribenter läser mest av, och som ni förstår tycker jag att det är lite synd – mest för att världen är full av bra dikter som förtjänar fler läsare vad dessa än råkar jobba med, men också för att den som vill utveckla sitt språk kan lära sig mycket av poesin.
Djärva grepp och starka känslor
Till att börja med finns det få som förnyar språket och utforskar dess gränser som samtida poeter. Under ungefär det senaste århundradet har formexperimenten avlöst varandra, och även om det ibland är så koncepttungt att det saknar allt litterärt värde finns det förstås hur mycket som helst som är bra. Och om man inte hinner till biblioteket för att låna någon av Johan Jönsons månghundrasidiga volymer just i dag kan man värma upp med den här anteckningen av Gunnar Björling från 1957:
Att människa
att tala med
att strida med
att se och vara med
att glädjas
och att lida med
att längta eller
sakna
o att älska
vars grammatik inte riktigt är enligt regelboken, men det är ju därför den är så bra. Den både låter bra och känns lite, och det är viktigt.
För språklig kreativitet i all ära, men i slutänden handlar poesi om känslor. Hjärta och smärta ni vet. Och en bransch som försöker skriva jinglar, slogans och UX gör kanske klokt i att snegla på dem som tidigare försökt säga mycket, och allra helst försökt göra det med lite. Här kan man nämna antika grekiska epigram, Emily Dickinson
If I can stop one heart from breaking,
I shall not live in vain;
If I can ease one life the aching,
Or cool one pain,
Or help one fainting robin
Unto his nest again,
I shall not live in vain.
eller aforismer från Edith Södergran till Rupi Kaur, och naturligtvis poesi av sådana som Erik Lindegren och Bruno K. Öijer,
den mest tystlåtne bland de utvalda
gräver ner ett par ringar
en vråkfjäder och två stålbrickor
med hans barns fingeravtryck
vid sluttningen
där kvällen är 300 ggr starkare
än på jorden
vars ordmålningar sätter fart på associationerna så att bild öppnar sig bakom bild oändligt i den som läser. Kliv ner i Kristina Lugns vansinniga men samtidigt så bekanta värld, eller häpna över hur Jenny Wrangborg, Yahya Hassan och Bodil Malmsten med till synes helt vanliga och opoetiska ord kan gripa tag och skaka om.
Kort sagt: Poesin visar vad man kan göra med språket.
Frihet under bojor
Nästa sak jag tänkte ta upp har har snarare med mer traditionell poesi att göra, och den handlar om det där med form, alltså rytm och rim. Vi ska prata mer om rytm och vers strax, för det som intresserar oss just nu är att man som skribent arbetar under någon sorts begränsning. Både haikumästaren Tomas Tranströmer
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
och limerickditon Hönan Berto
En nörd på en skybar i Quito
drack åtta imperial mojito.
Såg djupt in i screenen
på kassamaskinen,
sa: ”Gift dig med mig, R2-D2.”
har tvingats anpassa sig till en yttre form vad gäller rim, stavelser och rader. De har vägt olika möjliga ord och konstruktioner mot varandra, och när en del fallit på plats har de fått ändra en annan. En bättre övning i språkhantverk finns inte.
Och begränsningarna är ju ganska lika dem en copywriter stöter på! I en Google-annons har du ett visst antal tecken på dig (och ett visst annat för rubriken), så se till att använda dem klokt. För bra sökmotorresultat ska din text har rätt längd och innehålla de rätta orden lagom många gånger utan att bli tjatig. När en rubrik eller kort text blir fult fördelad över raderna kan vi behöva kasta om orden eller byta ut de långa som ställer till det.
Jag tror ni ser likheterna.
Ljudet och rytmen
Men det finns mer att säga om det där med rytm. Idén till det här inlägget kom efter att jag gjort en film om att skriva vers för Ordkanon:
Vi kommer nämligen inte undan det där med ljudet. Texten må kännas som ett inte bara eget utan också ganska dominerande sätt att kommunicera, men den förblir sekundär: Text är avbildat tal; bokstäver är avbildade ljud. Du har en röst i huvudet även om du inte hör den, och det spelar ingen roll om en text både skrivs och läses i fullständig tystnad – för att bli bra måste den låta bra.
Det vet poeterna.
Och poesin visar inte bara hur man skriver för att något ska låta bra, den kan också briljera när det kommer till att skriva minnesvärt och medryckande. Retoriska figurer som allitteration och anafor används lika självklart i poesin och har gjort det i tusentals år. Och läser man antika retorikböcker får man veta att den tidens talare uppmanades läsa vers för att få känsla för språkljuden, och att rytmen – i synnerhet antalet stavelser i olika fraser och meningar – var något att ta i beaktande för den som skrev tal.
Och i dag är det det minnesvärda jag tänkte koncentrera mig på, för rytmen – versen – hjälper minnet på traven. Alf Henrikson skriver i sin underbara lilla bok att man sällan minns och kan citera modern verslös poesi, men att vi alla bär med oss ”mången tanketom sångtext”. Och det kan man ju känna igen sig i, herregud … Jag tänkte emellertid inte exemplifiera det här med något tanketomt utan med fyra citat av Esaias Tegnér. De är kanske inte riktigt allmänt bekanta rakt av, men jag skulle tro att de flesta åtminstone känner igen något av dem:
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta
Mister du en står dig tusen åter
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
Ärans och hjältarnas språk
Grejen med de här ordspråksliknande punchlinerna är att de alla är tagna ur dikter, och skrivna på lika prydlig som tydlig vers. Och jag är övertygad om att det är en bidragande orsak till att de satt sig i mångas medvetanden. Testa själv att ändra lite i meningarna och känn hur mycket sämre de blir:
Om du mister en står dig tusen åter
Hjältarnas och ärans språk
Skrev han så hade vi inte pratat om honom nu, eller hur? Det händer till och med att man ser eller hör ’tusende’ i stället för ’tusen’, och den varianten kan mycket väl ha uppstått för att man vill fortsätta på den inslagna vägen och ha en daktyl till.
Det jag hoppas Tegnér illustrerar är att man inte behöver skriva vers för att en text ska bli bra. Men glöm inte rytmen!
Nu är det här inlägget definitivt långt nog. Och kanske kan jag inspirera någon av er till att läsa något du inte visste att du tyckte om, eller till att höja grattiskorts- eller julklappsrimsambitionerna en smula. Så vad säger ni, ses vi på Litteraturbanken?
Hej!
Poesi är suveränt och varför läser man inte mer? Jag lästa Majakowskijs ”moln i byxor” och blev helt bergtagen. Men jag minns inte varför! 😃 sen glömde jag bort honom.