Om retorik

Sv: Re: och

The same procedure as last year? Ja, naturligtvis! Det är bara en dryg månad till årets Amedalsvecka, så det är väl dags för mig att få upp analysen av förra årets partiledartal … Denna analys är emellertid, precis som den var förra och förrförra året, tämligen selektiv – det är ett visst språkligt drag (rentav en retorisk figur, men en som inte tycks ha fått något namn) jag spanar efter:

Vi säger väldigt ofta saker två och två. Det finns till exempel en massa fasta så kallade pleonasmer eller tautologiska uttryck som går ut på att man säger (typ) samma sak två gånger:

saker och ting
kors och tvärs
klart och tydligt
vitt och brett
ordning och reda.

Och så finns det en massa andra ordpar som man helt enkelt väldigt ofta hör tillsammans. Många sådana par är naturligtvis motsatser (kvinnor och män, krig och fred, stad och land osv), men de intresserar oss inte just nu; vi håller oss i stället till dem som har – eller påstås ha – någon sorts samband. Plockar man ur politiskt språk hittar man exempel som

krig och förtryck
kvinnor och barn
demokrati och mänskliga rättigheter

fritt och demokratiskt Palestina, fria och demokratiska val
vård och omsorg.

Vart är jag nu på väg med det här? Jo, med tanke på hur vana vi är att höra sådana här konstruktioner är det rimligt att anta att vi så att säga är inställda på att uppfatta relationen mellan ord som presenteras parvis på det här sättet som starkare än den faktiskt är. För som vi ska se är det inte bara ordpar som är självklara för alla som läggs fram på det här sättet. Än mer intressant ur retorisk synvinkel blir det då de här hopbuntningarna sällan lyfts fram eller underbyggs med argument – oftast bara finns de där, som självklarheter, en helt naturlig del i den världsbild talaren målar upp och argumenterar utifrån. En sådan världsbilds betydelse bör man inte underskatta; den kan avslöja mycket om talaren och hens agenda, men framför allt så är den en minst lika viktig del av talets argumentation som de teser och åsikter som framförs mer explicit.

Första talare ut var Jonas Sjöstedt, V, som förstås använde en del bekanta eller triviala ordpar:

dåd och attacker
hotar och misshandlar
våra gator och våra torg

men också variationer på en kombination som ofta hörs i fackliga sammanhang:

låga löner och dåliga scheman
rimlig bemanning och en arbetsmiljö som fungerar
löner och villkor
… är lönerna lägre och villkoren sämre.

Ingen lär heller förvånas över det synnerligen vänsterpartistiska jämlikhet och solidaritet, att han ogillar vinstjakt och privatiseringsexperiment eller att han lite insinuant säger att det de rika har stora möjligheter att trixa och planera med skatten. Folk som skatteplanerar ligger kanske inte jättehögt i kurs hos väljarna (särskilt inte bland vänsterväljare kan man tänka sig), men trixa kastar en extra skugga över dem för säkerhets skull. Flera gånger vill Sjöstedt också få med både logos och pathos när han talar om vården:

värme och sammanhållning
värdighet och omsorg
omvårdnad och tröst
i den modernaste högteknologiska vårdutrustningen och i den tröstade handen på axeln.

Sen tycker jag den här är snygg också, apropå att ”ett bra samhälle” erbjuder såväl ambulanser som bibliotek åt alla:

det bokstavligt livsviktiga och det som är viktigt för själva livet.

Inte heller näste talare, Jan Björklund, L, kommer med några större överraskningar. Han lånar lite ethos från frihet som antagligen uppskattas av fler än liberalism när han kallar Sverige ett av världens mest fria och liberala länder, och återkommer till vikten av att stå på egna ben:

stolthet och önskan om självständighet
stark och självständig
egen försörjning och självständighet

och  några gånger säger han verkligen samma sak på två olika sätt:

… måste klyftorna minska och jämlikheten öka
så trångt och så många på så liten yta,

och det tycker jag inte man ska underskatta. Medge att i synnerhet det andra exemplet ger en mycket tydligare bild än om han bara sagt det ena.

Annie Lööf, C, talade kvällen därpå, och visade på riktigt vad man kan göra med den här konstruktionen. Genom att kritisera regeringens mazarinfikor och samordningsprogram fick hon det sistnämnda att framstå som urlöjligt, och visst är det svårt att invända mot att arbetsrätten behöver bli mer rättvis och modern? Två synnerligen trevliga ord som förstärker varandra, och känns rätt rimliga liksom. Modernt är ju alltid bra, och att göra nåt mer rättvist är väl ett steg framåt, det vill säga modernt …

Magdalena Andersson, S, visade att hon är både socialdemokrat och ekonom med kombinationer som tillväxt och rättvisa, välfärd och omfördelning, skattesänkningar och nedskärningar och naturligtvis ordning och reda. Det är väl tillväxt och rättvisa som sticker ut mest, för det är ju två begrepp som inte nödvändigtvis hör ihop. Men för en aspirerande S-finansminister som vill framstå som *eder retorikbloggare himlar med ögonen* ansvarsfull och inte alltför radikal måste de förstås göra det. Annars är det faktiskt hennes mer atypiska kombinationer som är mest intressanta, som att vi i Sverige hör ihop i med- och motgång, i utveckling och jämlikhet och tydligen i ordpar av helt olika typ. Och i en väldigt välskriven avdelning om när hon för länge sedan jobbade i hemtjänsten får vi höra hur hon och Gunvor brukade sitta vid köksbordet och prata om livet och om vädret.

Jimmie Åkesson, SD, hade inte mycket till övers för politiker som gnabbas och käbblar eller för den delen raljerar och skojar. Ej heller uppskattade han klasskamp och splittring utan ville se samförstånd och gemenskap i tider av splittring och polarisering, och han återkom till ämnet:

sammanhållning och gemenskap
trygghet och sammanhållning
sammanhållning och gemenskap.

Och han var inte rädd att upprepa eller variera sig:

lika rättigheter och lika skyldigheter
rättigheter och friheter
rättigheter och friheter
samma rättigheter och samma friheter
lojalitet och väldigt stark pliktkänsla

lojala och plikttrogna
skyldigheter och plikter
flit och pliktkänsla.

Att rättigheter och friheter hör ihop är trivialt, liksom att de står i någon sorts motsatsförhållande till skyldigheter. Men här kombinerar Åkesson in lojalitet, plikt och flit på ett sätt som kanske – och här ligger betoningen på kanske – får orden att påverka varandras betydelse något. Är det månne lite mer tilltalande att vara flitig och plikttrogen än att bara digna under skyldigheter?

Ebba Busch Thor, KD, sticker ut lite i det att det i många av hennes exempel inte bara är enstaka ord utan ganska långa fraser som samordnats:

jag talar om äldrepolitiken och jag talar om vårt lands äldre
vi kristdemokrater står med henne och vi står med våra äldre.

Inget av de här två exemplen innehåller något direkt argument eller någon ny information, men jag tycker de är rätt eleganta ändå. I det första fallet verkar det andra ledet syfta till att konkretisera och förmänskliga det första: I slutänden handlar politik om människor. I det andra fallet går utvecklingen så att säga åt andra hållet: från ett konkret fall till det generella, till politiken. Lite längre blir det också när hon säger att med socialdemokraternas politik hade alla fått betala mer i skatt och alla haft mindre kvar att leva på, och det låter ju rimligt (även om det beror lite på vad alla dessa skattepengar används till). Hon talar också om sänkta skatter och lägre bidrag, och det är intressant att det är olika adjektiv i de två fraserna, för visst hade man kunnat tänka sig att sambandet mellan de två skärpts ytterligare om båda hade varit antingen sänkta eller lägre? Naturligtvis framhåller man gärna från kristdemokratiskt håll att man sänker skatter, och bidrag är ett ord som många politiska aktörer länge försökt göra till skällsord. Men kanske känns det arbetslinjen till trots lite väl hårt att verkligen aktivt sänka dem? Bättre då att de blir lägre, nästan av sig själva. Jämför förresten sänkta skatter och lägre bidrag med Magdalena Anderssons skattesänkningar och nedskärningar ovan.

Gustaf Fridolin, MP, pratade miljöpolitik och nämnde gärna vilka som röstade emot alla hans bra förslag i riksdagen:

M och SD
de borgerliga och SD
Moderaterna och SD
Moderaterna och Sverigedemokraterna
M och SD
de borgerliga och SD

Här finns antagligen ett inslag av guilt by association – inget annat parti vill nämnas ihop med Sverigedemokraterna. Eller så är det bara en redogörelse. I övrigt är det tunt med exempel hos Fridolin, även om han säger att både folkrörelser och företag, en formulering som kanske är tänkt att visa på bredd, ser hållbarhet som den viktigaste valfrågan.

Slutligen Anna Kinberg Batra, M, som höll sitt (om inget mycket oväntat händer i framtiden) sista partiledartal i Almedalen. Hon vill säkra tryggheten och sluta dalta med kriminella, och som exempel på sådana tar hon mördare och våldtäktsmän. Och så nämner hon lag och ordning och vill ha fler poliser och hårdare straff. Det där med tryggheten är intressant, för två gånger nämner hon också frihet och trygghet, och det är ju två såna där ord som alla kan ställa sig bakom, även om de knappast menar samma sak med dem. För Anna Kinberg Batra hör de i alla fall ihop, och man kan meditera över hur orsaks- eller tidssambandet mellan dem ser ut: Blir man trygg av att vara fri eller fri av att vara trygg? Det verkar i alla fall finnas skäl att oroa sig, också över att britter lämnar EU och nyckfulla presidenter försvårar handeln.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Cookiepolicy