Yngwie, X och ett kvitto från McDonalds
Mycket, kanske det mesta, har redan sagts om att Twitter bytte namn till X i somras. Och mycket av det som sades var ganska samstämmigt i sin kritik av beslutet: Den allmänna meningen verkar vara att det inte är så smart att byta ut ett inarbetat namn. Det är helt enkelt dålig varumärkesvård.
Nu ska man förstås ha klart för sig att Elon Musk har stooora planer för X – liksom för världspolitiken, Mars och massbilismen – så i ett längre lopp kan det visa sig vara ett bra drag.
Men just nu ser det alltså inte så ut.
Namnbyten i sig behöver dock inte vara så märkvärdiga. Vi oskyldiga förbipasserande vänjer oss, ofta oväntat snabbt, när företag, tidningar och idrottsarenor får nya namn. Men fallet Twitter är lite speciellt i det att namnet blev produktivt och gav upphov till ett helt gäng ord av olika klasser: På Twitter twittrade* twittrare tweetar, vi subtweetade varandra, skapade (eller såg andra skapa) Twitterstormar och sågs någon gång på en tweetup, och här blir vi nog tvungna att göra en liten utsvävning från det det här inlägget egentligen handlar om.
Något om svengelskt uttal av w och ee
Låt oss titta igen på en del av en oss inte helt obekant mening:
På Twitter twittrade twittrare tweetar
Om du säger den meningen för dig själv så tror jag att du uttalar Twitter, twittrade och twittrare med vanligt inhemskt v och ett överlag svenskt uttal, men att du däremot uttalar tweetar betydligt mer engelskt, med typiskt engelskt w och ett ee som är likt men inte identiskt med ditt svenska långa i. Tror.
Sen är jag inte riktigt säker på varför du gör det, men spekulerar gärna. Och jag tänker mig att det är så enkelt att de första orden låter sig uttalas svenskt, som utländska namn ofta gör. Lyssna på dig själv när du säger o i London eller a i Chicago. Vi säger sällan w, så det känns bra att helt enkelt säga v i stället, och svenskans och engelskans korta i är så pass lika att det går att byta ut ett ljud men behålla de omkringliggande.
Men med tweet är det annorlunda, och kanske är det just ee-ljudet som ställer till det. Att säga tvit känns liksom … bonnigt. Det är som att det blir för svenskt att ersätta båda ljuden. Och det går ju inte säga ee efter ett vanligt v (Försök bara!), så när vi väl fimpat i till förmån för ee kommer w på köpet. Alltså: tvittra i stället för twittra, men inte tvit i stället för tweet. Men detta var som sagt en utsvävning.
Det, som ros vi kalla
För nu var det ju Twitter och X vi pratade om, och vad som kan hända när man försöker byta ut ord. Det blev nämligen snabbt tydligt att de här orden var ganska bra, och jag tycker nog man kan påstå att de bidrog till att Twitter uppfattades som stabilt, etablerat och kanske rätt bekant även bland dem som aldrig besökte stället. Inget annat socialt medium har motsvarande ord, även om man försökt etablera åtminstone något av dem på Mastodon (där man tutar eller tootar eller nåt åt det hållet), Bluesky (där bluppare bluppar eller blubbar, fast anglosaxerna skeetar) och Threads (där trådare typ trådar). Men inget av de här olika försöken har satt sig lika självklart som Twitterorden. Och om man jämför nu med då är det uppenbart att X är tråkigare än Twitter, för hur kul är ett inlägg eller en post jämför med en tweet liksom? Det kan det ju heta var som helst.
Nåväl. X har större problem än att det blivit av med sina specifika ord för inlägg (se där så allmänt det är!), användare (gäsp) och annat, och det känns avlägset att det skulle etableras nya ord som att ”X:are kryssade ett X om namnbyten och rörde upp en Xtorm”. Men det finns andra sätt man kan använda sig av själva namnet i varumärkesbyggandet, och det vanligaste är helt enkelt att tjata.
Det är i upprepningen, i upprepningen magin uppstår
För X må vara en ganska tråkig bokstav, men bokstäver går ju att ha till mycket. Musks rymdprogram heter som bekant SpaceX, och om det dyker upp fler varumärken eller tjänster som lyfter fram X:et kan de tänkas förstärka varandra lite …
Men dit har X långt. Några som däremot varit väldigt bra på att upprepa bokstäver och göra varianter på företagsnamnet till en central del i varumärkesbygget är förstås McDonalds, som har långa rader med produkter som alla heter McFeast, McFish och liknande. Därför blev jag ganska förvånad (läs: besviken) när de nyligen växlade upp sitt fikagame – som naturligtvis heter McCafé – och bland annat gör reklam för att de säljer macaroner. Som bara heter Macaroner! Med stort M fast helt utan lustighet. Sad.
Och förresten, en liten utvikning till. Om du har inte sett reklamfilmen om kafégrejen är den faktiskt värd en koll – eller egentligen en lyssning, för det är musiken som är mest intressant. Det är nämligen inte Careless Whisper som går i bakgrunden, men någon har ansträngt sig för att det ska låta så likt som möjligt. Ett rätt intressant grepp man stöter på ibland. Och vi återkommer strax till andra typer av imitationer.
Men Mc-namn alltså. Donken har ju till och med en burgare som heter McVegan, och för oss som var med på nittiotalet (eller ja, i alla fall för mig) är det fortfarande roligt. (Och förresten, vill du läsa mer om veganburgare och konsten att sälja dem har jag skrivit om det här.)
Olika sorters smicker
En intressant effekt av att något blivit så inarbetat som snabbmats-Mc är att det dyker upp kopior. Under nämnda nittiotal fanns i min gamla hemstad Jönköping en lokal burgarkedja som hette O’Briens. Nu är ju inte O’ samma sak som Mc – och det kanske fanns någon fullständigt rimlig förklaring bakom namnet – men man anar ju ändå att Den Stora Konkurrenten spökade i bakgrunden, eller? Lite mindre subtil var en foodtruck på Öster som hette MacFalafel, bara något kvarter från stället där det långt senare öppnade ett JFC: Jönköping Fried Chicken …
En annan illustration av hur inarbetade och allom bekanta alla dessa McMaträtter är sprang jag på nyligen när jag skulle göra mac and cheese till mina barn och pratade med dem om det så att min pappa hörde. Och han som inte var bekant med begreppet tänkte förstås att det var en osträtt från McDonalds.
Men men, det är inte bara i norra Småland man lånar framgångsrika delar av varumärkesnamn, och inte bara i snabbmatsbranschen: En annan ofta kopierad bokstav är Apples lilla i. Liksom Mcfolket har Macfolket sett till att ge många av sina produkter namn som visar att de hör ihop, och man ser ett och annat namn som lånat det. Jag jobbade till exempel själv en gång med ett översättningprogram som hette iKnow, och det finns både ett sällskapsspel och flera företag som heter likadant.
Och det som kan kopieras kan karikeras. I Simpsons finns företaget Mapple som under ledning av Steve Mobbs säljer produkter som MyPhone och MyPod. (De har dessutom Think differently som paroll, och det tycker i alla fall jag är en grammatisk rimligare version av Apples Think different … En liten känga från manusförfattarna?) Och i en karikatyr ska man ju dra saker för långt, och tycker man inte de gjort det innan dess så sker väl det när Lisa får sin MyBill på 1200 dollar.
Gränsen under Tjörnbron
Och då kan man fråga sig om det här namnmjölkandet någon gång går för långt även när avsändaren inte avsett det. Apple varvar åtminstone i- med Mac- och slänger till och med in ett Air- ibland, så de kanske inte behöver oroa sig. Men det där andra gänget? Möjligen tyckte McDonalds att en McAron-macaron hade varit över den där gränsen, men tror de det så tror de fel. Det här är alltså stället som erbjuder hemkörning via McDelivery … Men jag tycker inte det är att gå för långt heller, för jag tvivlar på att det går att gå för långt. När jag var på McDonalds i Stenungsund på väg hem från någon tur i Bohuslän i somras föll min blick på kvittot och något som stod där. Nämligen att man gärna får höra av sig och berätta vad man tyckte om besöket på mcfeedback.se.
McFeedback.
Mc Feed back.
Det är så dumt. Och det är helt genialt. Och det föregriper de flesta karikatyrer man kan tänka sig. Alltså visade det sig som vanligt att Yngwie Malmsteen hade rätt när han sa att more is more, för ett tillräckligt bra koncept kan dras hur långt som helst utan att det blir för långt.
”Lämna din åsikt på www.mcfeedback.se”. Det du, gamle Elmo, gå hem och lägg dig du.
*Själv föredrog jag förstås twittra, twatt, twuttit, men mig är det ju aldrig nån som lyssnar på.