Om retorik

Att ha kakan kvar — på riktigt

Sverigedemokraterna har satt sig i en lite besvärlig sits. De har på senare tid byggt sin ethos på att försöka vara två olika sorters parti samtidigt: dels olikt alla de andra (ni vet ”det enda oppositionspartiet” som inte hör till ”sjuklövern”), dels just ett parti som alla de andra: som vill föra samtal och ställa krav, och som är ”redo att ta ansvar”.

Av de två rollerna är det den sistnämnda som är mest intressant helt enkelt för att det är den de jobbar hårdast på (då den första så att säga uppstår av sig själv), till exempel i årets valrörelse. Man kan ana att det är något sådant de ville uttrycka med sina affischer av olika kandidater:

Budskapet i de här bilderna är subtilt men ändå ganska tydligt: Titta så normala vi är! Alldeles vanliga människor, utan horn och svans eller ens bomberjacka och rakad skalle. Vi är som folk är mest, kanske rentav som du, verkar de vilja säga, och detta bedöms så viktigt att de prioriterat bort alla andra budskap. I nästa affisch finns något liknande:

Det finns mycket att säga om det här, men mest relevant för oss just nu är förstås biten om att ”över en miljon” människor kommer att rösta på Sverigedemokraterna. Detta att förstärka en åsikt med att många delar den är oftast ett felslut och kallas då argumentum ad populum, men det här är intressant i det att man kan se den här miljonen människor som ett giltigt eller ogiltigt argument beroende på vilken tes vi tycker att det stödjer: Om man tolkar affischens budskap som

En miljon människor röstar på SD,
alltså är de (SD) inte extrema/rasister/fascister/kontroversiella

är det ett felslut, för antalet väljare, medlemmar eller sympatisörer säger naturligtvis ingenting om politikens innehåll, och

En miljon människor röstar på SD,
alltså borde fler/du/alla göra det

är ju rena snömoset (eller i alla fall ad populum). Men med

En miljon röstar på SD,
alltså är det inte konstigt om du också gör det

tror jag vi har hittat ett resonemang som … kanske inte är höjt över varje misstanke, men i alla fall fullt begripligt och som sannolikt fungerar för ganska många tack vare att det i slutänden är ganska subjektivt vad som menas med att något är ”konstigt”.

Men vi får fördjupa oss i argumentationsanalys vid tillfälle, för nu pratade vi ju om Sverigedemokraternas kluvna ethos. Partier har ju precis som företag sina payoffer, fraser och favoritord, och läsaren är säkert bekant med just SD:s:

IMG_20181014_234220.jpg

Jag tycker det här är ett notabelt och väldigt smart val, för genom att banka in i våra huvuden att de är just på riktigt lyckas Sverigedemokraterna stå på sina två till synes oförenliga ben samtidigt, om läsaren ursäktar den haltande (sic!) metaforen. För när de säger att de är på riktigt markerar de naturligtvis mot de andra partierna som till skillnad från dem själva bara pratar, lovar runt eller slår i luften. Men de kritiserar dem ju genom att lyfta fram just det de redan pratar om, de försöker liksom kapa frågorna från de andra partierna. De är således som de andra partierna – fast på riktigt. Glasklart? Njaä … Men lyckat, det tror jag.

Klart du känner nån som vill läsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *