Roliga verb och tråkiga

När jag tidigare i höstas blev ombedd att hålla ett tjugo minuters föredrag om copywriting på Språkforum i Stockholm blev jag tvungen att göra flera saker jag helst undviker: gallra, sålla och fatta mig kort.

Jag är nämligen ganska bra på att prata, men inte riktigt lika bra på att hålla tiden, och nu fanns det ett schema. Jag hann emellertid med det jag skulle utan att dra över, för jag hade kokat ner den eventuella kunskap om copywriting jag besitter till fem punkter: Två bra frågor och tre bra grejer.

Och nu undrar vän av ordning om jag verkligen besitter några kunskaper alls om copywriting, och då får jag väl i alla fall nämna att jag har pluggat lite lämpliga saker, jobbar som copywriter sedan några år och länge har undervisat i både copy och andra sorters skrivande, så nåt borde jag ju veta.

Och sedan skulle man nästan kunna tro att cliffhangrar är en av de tre bra grejerna, för jag tänkte faktiskt inte berätta någonting alls om de två frågorna man bör ställa sig innan man börjar skriva, och över huvud taget inte gå in på vad jag menar med capricciosan när jag säger att tre bra grejer att ha med i en text är folk, verb och en capricciosa.

Jag ber helt enkelt att få återkomma om pizzan, men folk och verb kan vi ta i dag.

Med rätt verb kommer folk på köpet

Nu låter det förstås konstigt att jag säger att du bör ha verb i dina texter, för det finns nog goda skäl att tro att ett och annat sånt hittar dit ändå. Men grejen är att det finns gott om tillfällen när man råkar skriva ett substantiv när det borde vara ett verb. En klassisk substantivering (som det kallas) kan vara att skriva

vid mätning av strömstyrkan

i stället för 

när du mäter strömstyrkan 

eller till och med 

när du mäter hur stark strömmen är,

för visst är det mycket roligare att läsa den sista? Det händer ju något! Och någon ser till att det gör det, för som du ser uppstår det folk (”du”) av bara farten när vi använder ett verb i stället. På samma sätt kan man förstås säga att

det finns stor kunskap om pumpar i företaget

men det låter mycket bättre när 

vår personal kan pumpar,

eller hur? Men vänta nu, säger vän av ordning, nog för att personalen är folkigare än företaget, men antalet verb är ju samma i de två satserna? Ja, svarar jag, för det räcker inte att ha verb, du ska ha rätt sort också.

Vanliga jävla verb

Livet är i allt väsentligt en fråga om taxonomi. Vi delar in och kategoriserar grejer för att åtminstone inbilla oss att vi begriper dem. Och en sak som går att dela upp på lite olika sätt är verb. En indelning du säkert är bekant med är den i starka och svaga verb, som har att göra med hur de böjs. Svaga verb förblir ganska lika men får ändelser som -de och -t:

spinna, spinnade, spinnat

Ja förlåt, jag kanske borde ha triggervarnat innan jag skrev om något så obehagligt som träning … Sen var det ju de starka verben, som böjs med vokalbyte:

twittra, twatt, twuttit

Ja? My blog, my rules.

En annan indelning är den mellan transitiva och intransitiva verb, där transitiv betyder att verbet tar ett objekt och intransitivt att det inte gör det. Typiska transitiva verb är alltså sådana som ställa och anpassa och typiska intransitiva sådana som gå och gäspa. Sen finns det många som kan vara både och:

jag äter (intr.)
jag äter en macka (tr.)
jag läser (intr.)
jag läser en bok. (tr.)

Och vill man roa sig med ett verb som kan vara både starkt och svagt, intransitivt och transitivt kan vi titta på frysa:

jag fryser
jag frös
jag har frusit

jag fryser resterna
jag fryste resterna
jag har fryst resterna.

Men allt det här var bara en utsvävning egentligen …

Roliga och tråkiga verb

För visst kan vi prata om styrka och transitivitet, men något som är mycket mer intressant för en copywriter, talare eller vem som helst som vill påverka med ord är om ett verb är roligt. Och då kan jag först av allt glädja dig med att de allra flesta verb faktiskt är det, så det vi snarare ska göra är att undvika att använda tråkiga verb.

Ett tråkigt verb har vi redan sett i pumpexemplet ovan: finnas. Men vi såg också hur man kan undvika det för att få mer liv och rörelse i texten. Det tråkigaste av alla verb är antagligen ha, och ändå råkar de bästa skribenter överanvända det när man minst anar det. För allvarligt, varför skriver man ha behov av när man kan skriva behöva? Eller ha möjlighet att när man kan skriva kan? Eller har kunskap om när man kan skriva kan, känner till, behärskar, vet allt om, är asgrym på eller har koll på?

Nästan lika tråkiga som ha är göra, utföra och genomföra, som alla liksom bleknar bort och sjabblar bort sin verbighet så att allt fokus kommer på substantivfrasen som följer: genomföra en inventering av är ju rena sömnpillret jämfört med inventera, som … kanske inte är jättespännande det heller, men mycket bättre i alla fall!

Jag tror du hänger med. Fler språktips finns i min retorikbok. Lycka till med skrivandet!